Vart ska jag börja???
Har så mkt att berätta att jag inte vet vart jag ska börja, och hur lång tid det kommer ta. Så mkt vill jag dela med mig! Men jag börjar väl med hur fredagen blev för mig och mina goa vänner.
Jag var först hos min kära och snälla revisor, som hjälper mig att få ihop alla siffror. Hon är fantastisk! Tack Inger! Jag fick min skatte-dom, och den har jag nog redan förträngt............................... Sofi tog hand om butiken så jag kunde lugnt göra mig i ordning för att åka buss från Mårdsjön till Överammer och Rebecka Törnqvist. Peter kom hem lite sent från stan, stressad efter en lång arbetsdag. Nåväl, vi anslöt oss till de övriga "resenärerna" vid Badhuset och bussen kom och vi åkte. Väl framme så väntades det mat, en nachostallrik som var riktigt god. Ett glas vin fick jag till oxå. Sen började fröken Törnqvist... oj oj... Mmm, det var inte bra! Jag tyckte ljuden var hemskt. Men insåg rätt snabbt att det inte bara var ljudet, allt var ... -inte bra! Flera somnade på sina stolar, och många fler skruvade på sig och tyckte som jag. Urkass! Peter han vart mest sned på att hon inte spelade den sång som hon egentligen är känd för. Nej, Rebecka, du tilltalade INTE mig! Tyvärr hade vi bestämt med bussen ang hämtning klockan 23.30. Rebecka slutade sin "show" kl 22. Och det var väl då som folket började gå hem oxå. Medans vi Mårdsjöbor satt kvar.... Jag såg hur arrangörer och personal tittade på klockan och på oss, de undrade nog lite fint när vi inte skulle börja dra oss hemåt. Men bussen kom och vi var rätt snabba ut och började färden hem till Mårdsjön. Vi tog nu vägen via Skyttmon(via Stugun på ditvägen) då Öravattnetsborna skulle hem först. Peter somnade sött(?) bredvid mig i bussen och jag satt och kollade ut. Till min förvåning ser jag att det gick långsammare och långsammare. Tittar framåt istället och ser då att chauffören har problem! Vi är på väg uppför Skyttmoberget och slirar... Och tillslut sitter vi där! Det är blank-is och vi står mitt i vägen och kan inte ta oss framåt! Tanken föll mig - Tänk om vi åker kana bakåt?!? Jag vet ju att Ammerån ligger där bak, hur långt bort vet jag dock inte... Jag försökte snabbt sätta på Peter bältet, vilket inte gick för bussen hade tydligen sån pass lutning att bältet inte gick att dra ut. Han vaknade till iaf och de gjorde andra med. Många gick ut för att skjuta på bussen medans andra sparkade ut grus från diket. Vägen var glashal!! Vi hade många goda chaufförer med oss på bussen och det föll en och en annan dispyt med bussens chaufför hur man ska köra... Göran bestämde sig själv att gå till Öravattnet, ca 1 mil. Vi trodde han fick nog av bussen och busschauffören, men så var det inte visade det sig senare... Från bussen ringdes det för fullt, vägverket för att be om en grusbil, grannar som kanske kunde bistå med traktor etc, och polis. Men inget hände. Ingen grusbil, ingen polis till undsättning, inget. Ett par timmar gick. Det blev kallt, kanske allra helst för de som hade varit ute och knuffat på bussen. De var svettiga, blöta och skitiga av bussen. Men då, drygt två timmar senare kom bussägaren med snökedjor till bussens däck! Kanon, då var det bara att försöka få på dem utan att bussen tar rullning bakåt. Och då händer det igen! Ljus, en traktor kommer. Det är GÖRAN som kommer med en traktor och förare från Öravattnet!!! Han hade gått runt en mil för att hitta hjälp! Så dumt att gå i kylan och mörkret själv, men oj så glada vi blev att han hade gjort det! Nu med kedjor och traktor så kom vi upp! Klockan blev 03 innan vi kom i säng, men det kändes så gott att komma hem, tro mig! Klockan 06 ringde klockan, Peter skulle på jakt och jag på hundutställning med Kitty. Kändes INTE skoj i det läget.... En blick tillbaka: Hur kan en buss på 20 personer få bli stående mitt ute i skogen utan hjälp? Vägverket fick besked att vi hade svåra problem, inget hände på över 2 timmar. Polisens svar var att vi kunde ringa Bärjaren, om vi kunde betala för det fick vi själva bekosta. Och var det så att vi var rädd att hamna i stora Ammerån, fick vi väl kliva ur bussen då.... Att det var kallt ute, var ju en sak, men säkert kallare i ån. Och DET var ju sant... TACK kära POLIS som var till sån fin hjälp för oss 20 som satt fast!! Det kändes jättetryggt... Dynghögar!!!
Lite bilder i alla fall från Överammer ser ni här:
Lördagen kom ju som sagt. Jag åkte till Östersund på utställning med Kitty. Förvånadsvärt pigg kände jag mig. Trodde jag hade beräknat tiden, typ 20 hundar i timmen, som domaren behövde så jag inte behövde vänta så länge. Ack ack, jag hade nåååååågot fel. Med så där någon timme... Jaja, Kitty blev BIR iaf, hon hade inte så stor konkurrans, bara en hanhund som var lika gammal. Men BIR e BIR, och jag e glad för det. Jag beslöt att jag väntar på Gruppfinalen då jag ändå hade väntat så länge. Och länge tog det. Men även där lyckades fina Kitty synas, det blev en BIG-4 rosett på henne! Kommer hem, gör lagårn så att alla djur får sitt, och sen bänkade vi oss framför TV;n. Robbin från Sundsvall kom och hälsade på, och snäll som han är kom han med en film som i alla fall jag somnade gott till... Hmm, trevligt sällskap man var... Förlåt Robbin...
Söndagen kom smygande. Upp tidigt igen. Idag skulle Isa hämtas hem! Min fina Isa som varit hos Nina på grundträning för vallning. Jag har som ni säkert är förvånad över, men haft lite tid. Har liksom inte hunnit träna henne och det där samvetet har gnagt i mig hela hösten. Nina rådde bot på det! Tack vännen! Jag åkte i alla fall hem till Nina och där tränade vi lite med Isa så jag fick pröva. Visst hon busar fortfarande med fåren, men hon vet nu i alla fall att hon INTE får det. Hon börjar jobba rätt snabbt. Jag fick pröva valla med Ninas Charlie för att pröva en färdig hund, men se det gick väl inte alls... Han lydde mig inte. Jag som alltid haft hög aktoritär hos hundar, men nu verkar jag inte ha nåt alls! Ingen lyder mig! Men det måste vara för att jag känner att jag inte alls behäskar vallning. Inte för 5 öre! Det gör mig så osäker. Som är så säker på allt annat! Allra helst då det gäller hundar! Jag tycker det e faktiskt pinsamt att jag inte kan VALLNING! Konstigt men så e det. Men jag ska lära mig. Jag o Isa ska träna och träna och vi ska ta hjälp. Det SKA gå!!
Nu måste jag stänga butiken! Jag fortsätter en annan gång med att fortsätta berätta ur min dagbok. Har även lite bilder tror jag som jag kan dela med mig av.
Mors!
Jag var först hos min kära och snälla revisor, som hjälper mig att få ihop alla siffror. Hon är fantastisk! Tack Inger! Jag fick min skatte-dom, och den har jag nog redan förträngt............................... Sofi tog hand om butiken så jag kunde lugnt göra mig i ordning för att åka buss från Mårdsjön till Överammer och Rebecka Törnqvist. Peter kom hem lite sent från stan, stressad efter en lång arbetsdag. Nåväl, vi anslöt oss till de övriga "resenärerna" vid Badhuset och bussen kom och vi åkte. Väl framme så väntades det mat, en nachostallrik som var riktigt god. Ett glas vin fick jag till oxå. Sen började fröken Törnqvist... oj oj... Mmm, det var inte bra! Jag tyckte ljuden var hemskt. Men insåg rätt snabbt att det inte bara var ljudet, allt var ... -inte bra! Flera somnade på sina stolar, och många fler skruvade på sig och tyckte som jag. Urkass! Peter han vart mest sned på att hon inte spelade den sång som hon egentligen är känd för. Nej, Rebecka, du tilltalade INTE mig! Tyvärr hade vi bestämt med bussen ang hämtning klockan 23.30. Rebecka slutade sin "show" kl 22. Och det var väl då som folket började gå hem oxå. Medans vi Mårdsjöbor satt kvar.... Jag såg hur arrangörer och personal tittade på klockan och på oss, de undrade nog lite fint när vi inte skulle börja dra oss hemåt. Men bussen kom och vi var rätt snabba ut och började färden hem till Mårdsjön. Vi tog nu vägen via Skyttmon(via Stugun på ditvägen) då Öravattnetsborna skulle hem först. Peter somnade sött(?) bredvid mig i bussen och jag satt och kollade ut. Till min förvåning ser jag att det gick långsammare och långsammare. Tittar framåt istället och ser då att chauffören har problem! Vi är på väg uppför Skyttmoberget och slirar... Och tillslut sitter vi där! Det är blank-is och vi står mitt i vägen och kan inte ta oss framåt! Tanken föll mig - Tänk om vi åker kana bakåt?!? Jag vet ju att Ammerån ligger där bak, hur långt bort vet jag dock inte... Jag försökte snabbt sätta på Peter bältet, vilket inte gick för bussen hade tydligen sån pass lutning att bältet inte gick att dra ut. Han vaknade till iaf och de gjorde andra med. Många gick ut för att skjuta på bussen medans andra sparkade ut grus från diket. Vägen var glashal!! Vi hade många goda chaufförer med oss på bussen och det föll en och en annan dispyt med bussens chaufför hur man ska köra... Göran bestämde sig själv att gå till Öravattnet, ca 1 mil. Vi trodde han fick nog av bussen och busschauffören, men så var det inte visade det sig senare... Från bussen ringdes det för fullt, vägverket för att be om en grusbil, grannar som kanske kunde bistå med traktor etc, och polis. Men inget hände. Ingen grusbil, ingen polis till undsättning, inget. Ett par timmar gick. Det blev kallt, kanske allra helst för de som hade varit ute och knuffat på bussen. De var svettiga, blöta och skitiga av bussen. Men då, drygt två timmar senare kom bussägaren med snökedjor till bussens däck! Kanon, då var det bara att försöka få på dem utan att bussen tar rullning bakåt. Och då händer det igen! Ljus, en traktor kommer. Det är GÖRAN som kommer med en traktor och förare från Öravattnet!!! Han hade gått runt en mil för att hitta hjälp! Så dumt att gå i kylan och mörkret själv, men oj så glada vi blev att han hade gjort det! Nu med kedjor och traktor så kom vi upp! Klockan blev 03 innan vi kom i säng, men det kändes så gott att komma hem, tro mig! Klockan 06 ringde klockan, Peter skulle på jakt och jag på hundutställning med Kitty. Kändes INTE skoj i det läget.... En blick tillbaka: Hur kan en buss på 20 personer få bli stående mitt ute i skogen utan hjälp? Vägverket fick besked att vi hade svåra problem, inget hände på över 2 timmar. Polisens svar var att vi kunde ringa Bärjaren, om vi kunde betala för det fick vi själva bekosta. Och var det så att vi var rädd att hamna i stora Ammerån, fick vi väl kliva ur bussen då.... Att det var kallt ute, var ju en sak, men säkert kallare i ån. Och DET var ju sant... TACK kära POLIS som var till sån fin hjälp för oss 20 som satt fast!! Det kändes jättetryggt... Dynghögar!!!
Lite bilder i alla fall från Överammer ser ni här:
Lördagen kom ju som sagt. Jag åkte till Östersund på utställning med Kitty. Förvånadsvärt pigg kände jag mig. Trodde jag hade beräknat tiden, typ 20 hundar i timmen, som domaren behövde så jag inte behövde vänta så länge. Ack ack, jag hade nåååååågot fel. Med så där någon timme... Jaja, Kitty blev BIR iaf, hon hade inte så stor konkurrans, bara en hanhund som var lika gammal. Men BIR e BIR, och jag e glad för det. Jag beslöt att jag väntar på Gruppfinalen då jag ändå hade väntat så länge. Och länge tog det. Men även där lyckades fina Kitty synas, det blev en BIG-4 rosett på henne! Kommer hem, gör lagårn så att alla djur får sitt, och sen bänkade vi oss framför TV;n. Robbin från Sundsvall kom och hälsade på, och snäll som han är kom han med en film som i alla fall jag somnade gott till... Hmm, trevligt sällskap man var... Förlåt Robbin...
Söndagen kom smygande. Upp tidigt igen. Idag skulle Isa hämtas hem! Min fina Isa som varit hos Nina på grundträning för vallning. Jag har som ni säkert är förvånad över, men haft lite tid. Har liksom inte hunnit träna henne och det där samvetet har gnagt i mig hela hösten. Nina rådde bot på det! Tack vännen! Jag åkte i alla fall hem till Nina och där tränade vi lite med Isa så jag fick pröva. Visst hon busar fortfarande med fåren, men hon vet nu i alla fall att hon INTE får det. Hon börjar jobba rätt snabbt. Jag fick pröva valla med Ninas Charlie för att pröva en färdig hund, men se det gick väl inte alls... Han lydde mig inte. Jag som alltid haft hög aktoritär hos hundar, men nu verkar jag inte ha nåt alls! Ingen lyder mig! Men det måste vara för att jag känner att jag inte alls behäskar vallning. Inte för 5 öre! Det gör mig så osäker. Som är så säker på allt annat! Allra helst då det gäller hundar! Jag tycker det e faktiskt pinsamt att jag inte kan VALLNING! Konstigt men så e det. Men jag ska lära mig. Jag o Isa ska träna och träna och vi ska ta hjälp. Det SKA gå!!
Nu måste jag stänga butiken! Jag fortsätter en annan gång med att fortsätta berätta ur min dagbok. Har även lite bilder tror jag som jag kan dela med mig av.
Mors!
Kommentarer
Trackback
