Tove på Drömtorpet

 

Det har ju gått några dagar efter nyåret. Eller veckor, för tiden rusar iväg även nu som tidigare. Men vi skulle ju inte blicka tillbaka... ;) Men jag kan berätta om mitt äventyr igår! Det är väl ok? 

 

Jag o Peter skulle ta ut Jämtarna i skogen. Det börjar bli mkt snö så snart är jakten över. Så jag tog Gretha och han tog Ayla. Han med bössa, jag utan. FORTFARANDE! Jaja, jag SKA ta jägarexamen jag med..! Jag gick klart med Gretha och hämtade Kitty, så hon fick ut en sväng oxå. Fast Kitty tyckte inte alls om förslaget, hon tyckte det var för mkt snö, det vart jobbigt för "bekväma damen"... När jag var tillbaka med henne oxå, så inser jag o Peter att Ayla var långt bort. Hon var efter älg. Men tiden börjar bli knapp, det är snart mörkt. Vi bestämde oss för att åka neråt Stugun för att kunna vara till hands i tid om hon inte skulle dra sig hemåt. Men hon är ju alltid så duktig på att bakspåra tillbaka, så det var säkert lugnt... Så fel vi hade. 

Väl där nere, mot Mörtsjön, visade det sig att skogsbilvägarna INTE var plogad. En bil hade rullat för en tid sen, men det skulle säkert gå bra. Fel där igen... Vi körde lugnt och försiktigt, försökte hålla bilen på hjulspåren, men den gled ner från spåret ofta. Och så körde vi fast. Ut och gräva med händer o fötter, skjuta på och svära, jo jag gjorde det, och så kom bilen upp, så vi kunde fortsätta. Men så kom nog det oundvikliga, bilen satt rätt hårt i snön, vi var fast. 

Tillsaken hör oxå att under den sista timmen hade Ayla inte rört sig, det såg vi på GPSen. Mycket märkligt för den hunden är ALDRIG stilla... Men jag försökte inte tänka så mkt på det. Hon var ju där. Peter tänkte desto mer, fick jag sen reda på... Nåväl, vi satt fast med bilen, så jag insåg bara att det var ett att göra, och det var att GÅ sista biten, som var ca 3-4 km. Så jag började gå och Peter skulle försöka få upp bilen plus ringa efter hjälp. Jag gick inte bara, jag sprang, och stannade för att pusta, för fy bövlan vad jobbigt det var att gå i snön som bitvis gick upp till knäna. Det gjorde ont i brösten och jag fick blodsmak i munnen. Benen värkte då man inte är den bästa vältränade direkt... Det började bli rätt svart ute... Jag tog min mobil-lampa så såg jag lite i alla fall. Tills den la av! Och då la hela mobilen av!? Och sen la GPSens mobil av, batteritorsk. Så dumt, så illa. Men jag tänkte att om telefonerna blir varma så kanske batterierna kommer igång igen. Stoppade mobilerna innanför kläderna och så fortsatte jag gå. Blev kissnödig, men kände att jag hade egentligen inte tid att stanna och klä av mig, så jag funderade på att kissa i byxorna. Ayla väntar ju! Men jag tog den halva minut som det tog för mig att få av mig kläderna... Tur det, för än var jag inte hemma... Jag fortsatte gå och springa, och efter en stund försökte jag få igång min mobil och ja, det gick. Jag ringde Peter och sa att OM mobilen dör igen, så lämnar jag inte vägen, jag finns längs den. Och spåren syns om inte hjälpen drar ut alltför länge. Och att jag inte kommer orka gå tillbaka... Då säger han att han har ringt på Aylas pejl och inte ett ljud hörs. Att jag inte ska gå länge för hon är DÖD... Hon måste ha sprängt sig...  Jag blev chockad, det fanns inte i min värld. Jag skrek åt han i telefon att han hade fel, och han skulle bara våga säga det en gång till. Jag la på för att spara batteriet, och för att jag blev både arg och mycket ledsen, och sen gick jag igen. Kollade GPSens mobil igen och jodå, det fanns lite lite liv i batteriet ännu, jag var drygt en km ifrån Ayla, som fortfarande var helt stilla. Jag tänkte att hon var säkert hemma, hon hade säkert tappat halsbandet som låg där i snön. Så klart, så var det! Men halsbandet är värt flera tusen kronor så jag går vidare och hämtar upp det. Gick ett tag till. Kollade på GPS igen och nu var jag 800-900 meter ifrån. Det var otroligt tyst där jag var. Knäppt tyst. Och då tänkte jag, om jag skriker högt så hör hon kanske, OM hon nu är där? Jag skrek och skrek, och så kollade jag på GPSen igen och JO!! Hon rör på sig!!!! Åh, en sån underbar känsla! Men hon sprang i skogen inte på vägen, måste vara svårt. "-Ayla, skrek jag, Ayla gå ut på vägen!" Jag skrek hela tiden för jag såg hon stannade upp ofta och lyssnade efter mig. Och hon gick ut på vägen! Och hon kom fram till mig. Jag var så glad att jag storgrät! Jag var helt utmattad både fysiskt och psykiskt! Ayla kände nog lika som mig... Hon vart oxå mycket glad i att se och träffa mig igen. När vi hade suttit där en stund och hämtat oss, Ayla och jag, så kom en skoter! Peter hade fått tag på JD från byn, och han hade kört från Mårdsjön för att hjälpa oss. Jag o Ayla fick sitta på skotern tillbaka till Peter och bilen. En otroligt skön känsla, för jag hade ALDRIG orkat gå tillbaka den kvällen. Ayla la sig direkt tillrätta i bilen, hon var helt slut. Hon hade lagt sig därute och vilat, hon var slut, det var därför hon inte rörde sig! Sen hade hon mycket sår på benen, som gjorde dem ömma. Peter hade lyckats få upp bilen och vänt den, så vi kunde nu försöka köra hemåt igen. JD tog skotervägen tillbaka, TUSEN TACK FÖR HJÄLPEN!! Vi körde fast ett par gånger till innan vi kom ut på plogad väg igen. Jag önskar verkligen mig en 4-hjulsdriven stor bil!!! Jag var helt slut då vi kom hem! Knäckt! Lungorna kändes trasig och halsen minimal. Benen värkte, och trodde inte jag skulle kunna gå idag pga träningsvärk, men det kan jag. Jag bäddade ner mig i soffan med två filtar och en varm kopp the. Jag grät flera gånger kan jag erkänna, för det var som en chock för mig, att finna Ayla, hon var inte död, och hon mår efter omständigheterna bra. Idag var benen tjocka på henne, men går säkert över med vila. 

Jag ska kolla med veterinär och försöka operera bort hennes framsprorrar, för de är de som ger henne såren på benen. De river henne. Detta problem har vi haft länge med henne, men inte riktigt förstått vad orsaken var. Nu är jag rätt säker!  Men det är färdigjagad med vovvarna nu för denna säsong! De ska få komma ut längs skoterspår och på isbelagda sjöar, så de får springa av sig framför sparken. Men inte lösjakt nu. Snödjupet är ju inte så mkt här i Mårdsjön och i skogen, men drar de vidare så långt, vilket de kan göra, så nej, det går inte. Gårdagen får räcka till!