Tove på Drömtorpet

 

Jag har oxå börjat fixa lite inomhus. Det går verkligen i perioder det där. Nu är det en vägg i groventrén som får ett lyft. Det var faktiskt Gretha som påbörjade jobbet, hon tog och rev bort en större bit av tapeten, en väv som en målare säger inte går att dra bort... ;) Den är inte alls klar än, men en bit på väg. Vad tycks?
Det ska bli en text till oxå, den får ni se när den är skriven.. 

I går deltog jag i en pälsvårdskurs. Den var ämnad för oss som har Chineser, och tänk vad trevligt vi hade!!! Verkligen en toppdag! Vi gick igenom massor med produkter, verktyg som borstar och kammar, hur man badar och blåser och borstar, och klipper sin Chinese. Jätteskoj, och jag hoppas verkligen det blir flera tillfällen som denna! Hunden på bilden är Drömtorpet's Akilles by Hamlet "Axl" som oxå var med! :)

 

 

 

 

Vet fortfarande inte hur jag ska göra, behålla korna och fortsätta som jag har nu, eller om jag ska sluta helt med dem. Det som talar mot, är att jag har så dåliga grejer att ta in höet med. Gamla saker som går sönder, och jag är så dålig på att fixa sånt. Ni vet svetsa och pilla och meka... Visst, jag har ju snälla C som bor i grannbyn, som hjälper mig men han har ju sitt jordbruk och sina grejer som tar sin tid. Och det är ju så, när såna här grejer går sönder, det är ju då det INTE får gå sönder, för "höanna" görs i så kort period, då det är bra väder och det har varit bra tillväxt på åkrarna, och då är ALLA upptagna som kan hjälpa till... Det är hemskt att man inte kan ALLT!!! Köp hö säger ni då kanske, men då svarar jag att det blir för dyrt. Det är inte ett alternativ. Alternativet är i så fall att någon får "ta över" min mark, mot att jag får hö till just mina djur. Men då är det bara ett krux, det finns inte någon som vill "ta över"... Det är bara jag som har kreatur och hästar som äter hö, här i byn nu. Ett par till är här och slår lite ängar, men mycket växer oxå igen. Och vill jag verkligen att mina ängar växer igen?? Jag vill ju oxå ha korna och hästarna, älskar att ha dem, titta på dem, hjälpa kalven till livet och genom förlossningen osv. Och hästar har jag haft nu i över 36 år, så att vara utan häst, det kommer inte gå. Tja, där har ni mina funderingar... Har ni någon lösning, så säg till! :)

Igår var jag in till världens bästa veterinär, nämner inga namn men hon håller till på Frösön. Jag kemiskt kastrerade ett par hanar, för att förhindra tjuvparningar och att de blir så förstörd och "knorrig uppe i huve" då jag väntar på att alla de 10 tikarna ska löpa snart. Hoppas tikarna gör som de gjorde i somras, löpte nästan helt samtidigt, OERHÖRT praktiskt kan jag tycka. :) Sen fick veterinären titta på Aylas framben som hon får såna fula sår på. Hon slår i sina framsporrar i frambenen så det blir sår, så jag överväger att ta bort sporrarna, vilket så kommer att ske. Och på en jakthund så är dessa sporrar en fara, oftast kan de "bara" fastna i dem och riva sönder klon och leden, men det kan oxå bli som det är nu för Ayla. Jag kan säga att jag tycker JBV bestämmelser är inte riktigt genomtänkt ur djurskyddssynpunkt, då man idag inte får ta bort dem OM det inte redan har orsakat svår skada. Man får alltså inte ta bort dem innan, fast man t.ex VET att det kommer bli ett lidande. En draghund t.ex som är stor o tung, säg en Malamute, som har dubbla baksporrar som spretar, hur ska denna hund INTE få skador då de löper långt o länge i snön då de drar slädar etc? Det måste ju bli att husse/matte kör den, den får svåra skador och har jätteont, men då är de redan på fjällturen t.ex och kan inte stanna och åka till veterinären omg, utan den får springa tills turen är över. Husse/matte kan inte göra så mkt för denna hund just då, linda ihop det, och en sko kanske, men ont har den. Samma är det på älghundarna, man ser skadorna då den kommer åter, OM den kan gå tillbaka dvs, annars får man åka och hämta sin vän, och då är pejlarna toppen. Så varför kan man inte ens få söka dispans för att få ta bort dem? Eller bara lita på att veterinären kan bedömma? Nä, där har JBV inte tänkt på djuren kan jag känna. :(

 

Jag kom hem sent på kvällen och satte mig i soffan och skulle varva ner, DÅ känner jag hur mitt örhänge lossnar. Jag har ju sällan sånt på mig, men gårdagen var en sån dag som jag hade det. Och tänk vad jag letade, och utan resultat! Hur kan ett örhänge, visserligen ett mindre ett, försvinna bara så där!!?? Helt borta! Blev less och trött och gick o la mig, men idag på morgonen började jag letande igen, och DÄR, där var det, hade hamnat under sittdynan i soffan, HUR hamnade den där?? *skakar på huvudet*

 

Det har ju gått några dagar efter nyåret. Eller veckor, för tiden rusar iväg även nu som tidigare. Men vi skulle ju inte blicka tillbaka... ;) Men jag kan berätta om mitt äventyr igår! Det är väl ok? 

 

Jag o Peter skulle ta ut Jämtarna i skogen. Det börjar bli mkt snö så snart är jakten över. Så jag tog Gretha och han tog Ayla. Han med bössa, jag utan. FORTFARANDE! Jaja, jag SKA ta jägarexamen jag med..! Jag gick klart med Gretha och hämtade Kitty, så hon fick ut en sväng oxå. Fast Kitty tyckte inte alls om förslaget, hon tyckte det var för mkt snö, det vart jobbigt för "bekväma damen"... När jag var tillbaka med henne oxå, så inser jag o Peter att Ayla var långt bort. Hon var efter älg. Men tiden börjar bli knapp, det är snart mörkt. Vi bestämde oss för att åka neråt Stugun för att kunna vara till hands i tid om hon inte skulle dra sig hemåt. Men hon är ju alltid så duktig på att bakspåra tillbaka, så det var säkert lugnt... Så fel vi hade. 

Väl där nere, mot Mörtsjön, visade det sig att skogsbilvägarna INTE var plogad. En bil hade rullat för en tid sen, men det skulle säkert gå bra. Fel där igen... Vi körde lugnt och försiktigt, försökte hålla bilen på hjulspåren, men den gled ner från spåret ofta. Och så körde vi fast. Ut och gräva med händer o fötter, skjuta på och svära, jo jag gjorde det, och så kom bilen upp, så vi kunde fortsätta. Men så kom nog det oundvikliga, bilen satt rätt hårt i snön, vi var fast. 

Tillsaken hör oxå att under den sista timmen hade Ayla inte rört sig, det såg vi på GPSen. Mycket märkligt för den hunden är ALDRIG stilla... Men jag försökte inte tänka så mkt på det. Hon var ju där. Peter tänkte desto mer, fick jag sen reda på... Nåväl, vi satt fast med bilen, så jag insåg bara att det var ett att göra, och det var att GÅ sista biten, som var ca 3-4 km. Så jag började gå och Peter skulle försöka få upp bilen plus ringa efter hjälp. Jag gick inte bara, jag sprang, och stannade för att pusta, för fy bövlan vad jobbigt det var att gå i snön som bitvis gick upp till knäna. Det gjorde ont i brösten och jag fick blodsmak i munnen. Benen värkte då man inte är den bästa vältränade direkt... Det började bli rätt svart ute... Jag tog min mobil-lampa så såg jag lite i alla fall. Tills den la av! Och då la hela mobilen av!? Och sen la GPSens mobil av, batteritorsk. Så dumt, så illa. Men jag tänkte att om telefonerna blir varma så kanske batterierna kommer igång igen. Stoppade mobilerna innanför kläderna och så fortsatte jag gå. Blev kissnödig, men kände att jag hade egentligen inte tid att stanna och klä av mig, så jag funderade på att kissa i byxorna. Ayla väntar ju! Men jag tog den halva minut som det tog för mig att få av mig kläderna... Tur det, för än var jag inte hemma... Jag fortsatte gå och springa, och efter en stund försökte jag få igång min mobil och ja, det gick. Jag ringde Peter och sa att OM mobilen dör igen, så lämnar jag inte vägen, jag finns längs den. Och spåren syns om inte hjälpen drar ut alltför länge. Och att jag inte kommer orka gå tillbaka... Då säger han att han har ringt på Aylas pejl och inte ett ljud hörs. Att jag inte ska gå länge för hon är DÖD... Hon måste ha sprängt sig...  Jag blev chockad, det fanns inte i min värld. Jag skrek åt han i telefon att han hade fel, och han skulle bara våga säga det en gång till. Jag la på för att spara batteriet, och för att jag blev både arg och mycket ledsen, och sen gick jag igen. Kollade GPSens mobil igen och jodå, det fanns lite lite liv i batteriet ännu, jag var drygt en km ifrån Ayla, som fortfarande var helt stilla. Jag tänkte att hon var säkert hemma, hon hade säkert tappat halsbandet som låg där i snön. Så klart, så var det! Men halsbandet är värt flera tusen kronor så jag går vidare och hämtar upp det. Gick ett tag till. Kollade på GPS igen och nu var jag 800-900 meter ifrån. Det var otroligt tyst där jag var. Knäppt tyst. Och då tänkte jag, om jag skriker högt så hör hon kanske, OM hon nu är där? Jag skrek och skrek, och så kollade jag på GPSen igen och JO!! Hon rör på sig!!!! Åh, en sån underbar känsla! Men hon sprang i skogen inte på vägen, måste vara svårt. "-Ayla, skrek jag, Ayla gå ut på vägen!" Jag skrek hela tiden för jag såg hon stannade upp ofta och lyssnade efter mig. Och hon gick ut på vägen! Och hon kom fram till mig. Jag var så glad att jag storgrät! Jag var helt utmattad både fysiskt och psykiskt! Ayla kände nog lika som mig... Hon vart oxå mycket glad i att se och träffa mig igen. När vi hade suttit där en stund och hämtat oss, Ayla och jag, så kom en skoter! Peter hade fått tag på JD från byn, och han hade kört från Mårdsjön för att hjälpa oss. Jag o Ayla fick sitta på skotern tillbaka till Peter och bilen. En otroligt skön känsla, för jag hade ALDRIG orkat gå tillbaka den kvällen. Ayla la sig direkt tillrätta i bilen, hon var helt slut. Hon hade lagt sig därute och vilat, hon var slut, det var därför hon inte rörde sig! Sen hade hon mycket sår på benen, som gjorde dem ömma. Peter hade lyckats få upp bilen och vänt den, så vi kunde nu försöka köra hemåt igen. JD tog skotervägen tillbaka, TUSEN TACK FÖR HJÄLPEN!! Vi körde fast ett par gånger till innan vi kom ut på plogad väg igen. Jag önskar verkligen mig en 4-hjulsdriven stor bil!!! Jag var helt slut då vi kom hem! Knäckt! Lungorna kändes trasig och halsen minimal. Benen värkte, och trodde inte jag skulle kunna gå idag pga träningsvärk, men det kan jag. Jag bäddade ner mig i soffan med två filtar och en varm kopp the. Jag grät flera gånger kan jag erkänna, för det var som en chock för mig, att finna Ayla, hon var inte död, och hon mår efter omständigheterna bra. Idag var benen tjocka på henne, men går säkert över med vila. 

Jag ska kolla med veterinär och försöka operera bort hennes framsprorrar, för de är de som ger henne såren på benen. De river henne. Detta problem har vi haft länge med henne, men inte riktigt förstått vad orsaken var. Nu är jag rätt säker!  Men det är färdigjagad med vovvarna nu för denna säsong! De ska få komma ut längs skoterspår och på isbelagda sjöar, så de får springa av sig framför sparken. Men inte lösjakt nu. Snödjupet är ju inte så mkt här i Mårdsjön och i skogen, men drar de vidare så långt, vilket de kan göra, så nej, det går inte. Gårdagen får räcka till!